När Sverige var ett klansamhälle

Lär av historien för att förstå integrationsproblemen

Foto: Mostphotos

Foto: Mostphotos

Också Sverige präglades en gång av klankultur. Historien om hur klanernas makt försvann ger en ledtråd till hur de kan upplösas på andra håll i världen. Samtidigt syns tecken på klansamhällets återkomst i våra förorter i form av gängvåld, vendettor och moralpolis. För att stävja problemen måste rättsväsendet bevisa att det är att lita på, skriver Dan Korn.

Av Dan Korn

Publiceras i Kvartal vol. 2 2017, online: 2017-06-11

  • Sveriges första skrivna lag, den äldre Västgötalagen från 1200-talet, vittnar tydligt om att det en gång var ett klansamhälle. Tvister reglerades till exempel mellan klaner (ätter) snarare än individer, och vid mord gällde olika straff beroende på offrets ursprung.
  • Klansamhället upplöstes successivt i Sverige med början under medeltiden. Viktiga steg i denna utveckling var att lagar infördes för hela riket, fridslagar stiftades och makten fördelades mellan skilda institutioner.
  • Individens trygghet är i en klankultur helt beroende av blodsband. Därför krävs välfärd och stark tillit till de statliga institutionerna för att motverka denna samhällsform.
  • Om det svenska rättsväsendet inte kan vinna tillit genom att effektivt bekämpa våldet i förorter, såsom stenkastning, hedersvåld eller vendettor, sker en återgång till klansamhällets rättsskipning i dessa miljöer.

När samhällsproblem uppmärksammas i vår tid och kopplas till invandring kommer påståenden om att detta inte har med invandring att göra som ett brev på posten. Ofta är det fråga om en relativisering som syftar till att blanda bort korten, tillkommen på grund av det antropologen Mikael Kurkiala kallar ”vår tids rädsla för skillnader”. [1] Man måste fråga sig varför människor som i ena stunden hyllar mångfald som ideal plötsligt inte vill se skillnader när det blir obehagligt. Hyllandet av mångfald innebär ju ett hyllande av skillnader. Och alla skillnader handlar inte om spännande maträtter och festliga danser. De handlar också om ett annat sätt att se på tillvaron, kommet ur ett annat samhällsskick.

Även om några hade varit inne på det spåret tidigare var det först med Per Brinkemos bok Mellan klan och stat (2014) som existensen av klansamhällen i Sverige uppmärksammades på allvar. För många var det en fullständig nyhet att klanstrukturer fanns också här.

Vi måste gå långt tillbaka i tiden för att finna likheter med vår tids klansamhällen i Sverige. De har funnits också här, men i vissa avseenden är skillnaderna även historiskt sett betydande. Historien om hur klansamhällena försvann i Sverige är en ledtråd till hur de kan upplösas på andra håll i världen.

Nordiska klaner

Det latinska ordet gens var en beteckning på vissa starkt sammanhållna familjer i det forna Rom. Man kan kalla dem klaner eller stammar. Ordet känns igen som grunden för ord som gen och genus, men är också ursprunget till gentleman, franskans gentil och engelskans gentle, det vill säga snäll eller varsam. Vi har samma ord i engelskans kind, både i betydelsen vänlig och i den identitetsskapande betydelsen ”What kind are you?”. På tyska betyder samma ord barn, men det är också grunden för könig, det vill säga kung. Ordet lever i svenskan i ord som kön och känna, men det numera försvunna fornnordiska ordet kind vittnar också om att Sverige haft ett tydligt klansamhälle. Det finns i ortnamn som Kinnekulle, Kinna och Brokind. Men framför allt finns ordet i en mängd svenska häradsnamn: Kinnevalds, Kinda, Hanekinds, Bankekinds, Björkekinds, Hammarkinds, Skärkinds, Kinds, Kinne och Kinnefjärdings härader vittnar om det.

Dessa häradsnamn är alltså namn på klaner eller, som det rätteligen bör heta på svenska, ätter. Ätten innebar inte bara ett släktskap utan också en avgränsad geografisk plats. Ordet ätt hör samman med ordet äga och i danskan finns ordet egn för en trakt, så i det ordet finns kopplingen mellan ätten och bygden. Vill man undersöka om en viss grupp människor i dag lever i ett klansamhälle kan man studera om de flyttar utanför ett mycket begränsat område. I dag kan människor utvandra och bosätta sig exempelvis i Sverige, men däremot flyttar de inte till grannstaden där hemma, eftersom den tillhör en annan klan.

Hyllandet av mångfald innebär ett hyllande av skillnader. Och alla skillnader handlar inte om spännande maträtter och festliga danser. De handlar också om ett annat sätt att se på tillvaron, kommet ur ett annat samhällsskick.

Ättens ledare kallades hövding. Men den mest intressanta nordiska benämningen för en klanledare är goði, eller i kvinnlig form gyðja. Goden var både präst och domare, hade ansvar för ättens och bygdens blotande samtidigt som han eller hon dömde i tvister. Ordet lever vidare både som god – en god människa, att gå i god för någon, god man – och som gud.

De isländska sagorna berättar om hur Harald Hårfager samlade Norge genom att lägga under sig fylke för fylke och avsätta småkungar och fylkeskungar. Han krossade därmed klanstrukturerna. Många av de gamla stormännen utvandrade då till Island, där de tog ”landnam” i olika trakter. Godarna på Island samlades år 930 på Þingvellir och skapade Alltinget, världens äldsta ännu fungerande lagstiftande församling, som bortsett från åren 1800-1845 verkat i över tusen år.

Solidaritet och ofrihet

Klanen är i modern mening inte en demokratisk institution, men på Island har demokratin alltså utvecklats ur ett klanstyre. Många som inte närmare reflekterat över hur klaner fungerar har trott att klanledaren är en maktfullkomlig människa som strävar efter att kontrollera klanen genom diktatoriskt styre. I själva verket är det precis tvärtom. Ledaren är oförmögen att agera utan att en större krets av medlemmar är ense med honom. På så vis påminner systemet om demokrati. Dock är klansamhällen som regel starkt patriarkaliska och begränsar i hög grad individens frihet. Klansamhället är i en mening solidariskt, men så solidariskt att det innebär ofrihet och tvång. Det är en märklig paradox att det är det ojämlika samhället som får individens frihet att bli större.

Ett resultat av denna starka solidaritet är att blodshämnd är vanligt förekommande i de flesta klansamhällen. För att få slut på dem brukar klanledare mötas och komma överens om kontanta ersättningar för att ett mord inte ska urarta till en oändlig rad med mord.

Ledaren är oförmögen att agera utan att en större krets av medlemmar är ense med honom. På så vis påminner systemet om demokrati. Dock är klansamhällen som regel starkt patriarkaliska och begränsar i hög grad individens frihet.

På Island ledde omkring år 1182 konflikterna mellan två ätter, Sturlungarna och Oddeätten, till en överenskommelse som innebar att Sturlungarnas gode Sturla Tordsson skulle överlämna sin treårige son Snorre som fosterson till Oddeättens gode Jón Loftsson på Odde. Vad det treåriga barnet tyckte om att få lämna sitt föräldrahem frågade ingen efter. Gruppen var viktigare än individen. Men detta innebar att Snorre Sturlasson fick växa upp på Odde, en gård som förvaltade en stor del av Islands litterära arv. Efter Jón Loftssons död kom Snorres fosterbror överens med hans köttslige bror om att gifta bort den nittonårige Snorre med Herdis, dotter till en annan gode, vilket gav honom en maktposition. Herdis och Snorre fick två barn, men Snorre var uppenbarligen mera intresserad av politik än av Herdis. År 1206 flyttade han ensam till storgården Reykholt. Han fick med tiden barn med flera andra kvinnor och gifte senare om sig.

Det samhället där Snorre Sturlasson levde tycks ha haft en friare syn på sexualitet än nutida klankulturer. Sturlungarnas heder var inte hotad av att Snorre övergav sin första hustru och fick barn med flera högättade kvinnor, som han inte var gift med. Han behövde inte vara rädd för att en bror eller kusin till någon av kvinnorna skulle mörda honom för den sakens skull. Snorre blev visserligen mördad, men det berodde på att han höll på fel kandidat i kampen om kungamakten i Norge.

Det var inte bara mannen som kunde hålla sig med flera älskarinnor. De isländska sagorna ger många exempel på högättade kvinnor som fritt valde män utan att för den sakens skull gifta sig och utan att bli förkastade.

Sedvana och lag

Låt oss nu ta ett exempel på hur klansamhällets sätt att lösa tvister har direkt betydelse för svensk kultur.

Snorre bjöds till Norge och sommaren 1219 reste han därifrån till Sverige, där han hälsade på lagmannen Eskil Magnusson i Skara och hans hustru Kristina Nilsdotter. Eskil var halvbror till Birger jarl och Kristina barnbarn till Erik den helige och änka efter den norske jarlen Håkon galen. Båda var därför kunniga i svensk och norsk historia, och Snorres vistelse hos dem har säkert spelat stor roll för hans beskrivning av svensk historia i hans berömda historieverk Heimskringla.

Men det var inte bara Snorre som skulle komma att skriva historia. Lagman Eskil skrev sannolikt en kort tid efter Snorres besök ner den äldre Västgötalagen. Det är vår första bok på svenska, betydelsefull som det äldsta exemplet på svensk litteratur, men också för den förändring av samhället som en skriven lag innebar.

F A Hayek visar att alla samhällen har en rätt i betydelsen att det finns en uppfattning om vad som är rätt och fel, inklusive hur brottslingar straffas. Rätten bygger alltså på sedvanan. En skriven lag måste förhålla sig till folks rättsuppfattning, men innebär ett fastare rättssamhälle. Klansamhället förlitar sig på sedvanerätt, men den moderna stat som nu börjar växa fram förlitar sig på skriven lag.

’Alla människors lika värde’ gällde inte i 1200-talets Västergötland, där olika höga böter utdömdes beroende på vem man mördat. Det var olika taxor för smålänningar, svenskar, norrmän, danskar eller andra utlänningar. Ju mer främmande någon var, ju billigare var det att mörda denne.

Eskil utgick självfallet från sedvanan när han skrev lagen. Därför innehåller den spår av klansamhället. ”Alla människors lika värde” gällde inte i 1200-talets Västergötland, där olika höga böter utdömdes beroende på vem man mördat. Det var olika taxor för smålänningar, svenskar, norrmän, danskar eller andra utlänningar. Ju mera främmande någon var, ju billigare var det att mörda denne.

När en västgöte mördade en annan västgöte trädde klansamhället i funktion. Lagen utgår från att mordet är en hämndaktion. För att få slut på detta hämnande stadgar lagen att mördaren ska erbjuda kontant ersättning till den mördades ätt. Kan han inte betala, måste ätten hjälpa honom och böterna ska fördelas bland den mördades släktingar i upp till sex led. Vem känner i dag sina släktingar i sex led? I klansamhället kände man till sina förfäder och släktingar. Bland dem som ännu lever i klansamhällen är det inte alls ovanligt att man kan räkna upp sina förfäder tillbaka till medeltiden.

Om den mördades ätt inte ville godta böterna dömdes mördaren fredlös. Det innebar att vem som ville hade rätt att slå ihjäl honom utan att bli bestraffad för det. Mördaren hade rätt att gömma sig i den tidens milsvida skogar. Och för att ge honom en ärlig chans att hinna undan hade han rätt att bege sig hem och packa ränseln med mat och tillhörigheter och sova en sista natt hemma innan han drog till skogs. Inför tinget bekräftade han domen och bad att ”væræ guþ hylla at sær ok egh”, det vill säga att gudarna skulle vara honom hulda och att han inte förargade dem. Orden verkar vara formulerade i förkristen tid, då man trodde på flera gudar, men hade traderats muntligt och nedtecknades så av Eskil lagman.

Hedern framför allt

I ett samhälle utan poliskår är det enda som kan upprätthålla ordningen en mycket stark uppfattning om vikten av heder. Den som trampade på någons heder kunde under medeltiden räkna med att bli mördad av den förolämpade. För att få slut på detta infördes i Europa under 1500-talet seden med dueller, som avbröts så fort den ena parten ansågs ha fått övertaget. De som grälat men sedan mötts i en duell ansågs ha gjort upp om saken på ett hederligt sätt och kunde därför försonas och bli de bästa vänner. Denna form av hederskultur fanns kvar in på 1800-talet.

Som exempel på detta kan vi ta en händelse från år 1810. Löjtnanten Lemke på Carlberg roade sig med att strö döda flugor och snus i fänriken August Edvard Lilliestiernas mat. Som hämnd passade Lilliestierna vid ett tillfälle på att pressa sin hand mot Lemkes nacke just som han tog middagssupen, med det resultatet att supen kom i vrångstrupen. Lemke blev rasande och skällde ut Lilliestierna. Denne gick då upp på sitt rum, bytte om till uniform och knäföll i bön att detta måtte gå honom väl. Så gick han till Lemkes rum, där en grupp officerare samlats. Inför dem anhöll han om att få upprättelse, eftersom Lemke hade förolämpat honom. När Lemke vägrade, utmanade Lilliestierna honom på duell. De skulle mötas med värjor ”på den lilla slätten vid grinden mot Solnavägen”. De kom dit med varsin sekundant, fäktades en stund tills Lemke gjorde några regelvidriga utfall. Då avbröt sekundanterna duellen. I sina memoarer skriver Lilliestierna:

Vi räckte då hvarandra handen till försoning och Lemke föreslog att vi skulle gå in på värdshuset och dricka ett glas. Vi gjorde så, och jag erhöll der fullständig upprättelse. Lemke hade efterskickat flera af officerarne - - - hvilka han uppmanade att dricka ett glas med hans goda vän fändrik Lilliestierna. Jag blef mycket uppburen och alla proponerade brorskål med mig. 

Det gick inte alltid lika väl. Lilliestierna var själv sekundant vid en duell sex år senare, då två män duellerade med pistol. Den ene sköts till döds och den andre flydde utomlands. Det var den sista duellen med dödlig utgång i Sverige.

Från politik till romantik

Det sista fungerande klansamhället i Europa var Skottland. Ett beprövat knep för den som aspirerade på den engelska tronen var därför att förhandla med de skotska klanledarna, som gärna ställde upp med folk för att avsätta kungen. Men när ett sådant uppror organiserades sista gången år 1745 hade klanledarna uppenbara svårigheter att få folk med sig. Upproret misslyckades och tronpretendenten av huset Stuart fick fly till Frankrike. Klanernas ledare Cluny McPherson gömde sig under de följande nio åren, bland annat i en grotta i bergen. Sedan flydde han också till Frankrike, där han dog utblottad år 1764. Året därpå utgav hans kusin James McPherson en mycket fantasifull översättning till engelska av skotska ballader, The works of Ossian. Den mottogs över hela Europa med entusiasm och i dess efterföljd började många uppteckna gamla folkvisor. Den epok som kallas ”romantiken” började.

Klanen upplöses av välgörenhet. Om en människa vet att hon kan få hjälp av andra än släktingarna kan hon kosta på sig att göra sig fri.

Så fort klanstyret försvann från politiken blev det alltså romantiserat och en källa till stolthet för skottar, som hållit i sig till våra dagar. I sin bok The rule of the clan tänker sig Mark S Weiner en framtid där samma romantik bildas kring klaner från exempelvis Somalia och Jemen, samtidigt som dessa länder kanske just genom de demokratiska strukturer som ju faktiskt finns i klanerna kan utvecklas till moderna demokratier. [3]

Hur försvinner klansamhället?

Vi har alltså sett exempel på att Sverige haft ett klansamhälle, men också på att klanen kan leda till demokrati, som på Island. Vad är det då som får klansamhället att upplösas? En metod är den Birger jarl använde mot de upprorsledare som kallades ”folkungarna” år 1251. Under förespegling om fred fick han dem att lägga ner vapnen, men, som Erikskrönikan säger, var de ”swikne i rette tro”. Jarlen lät halshugga dem, ”ther loth them jerlin hoffwod aff slaa”. [4]

Våld är en metod, men vänlighet kan vara mer framgångsrikt. Den franske professorn i filosofi Paul Dumochel pekar på att klansamhällets starka solidaritet, som å ena sidan gör att man hjälper varandra i vått och torrt, å andra sidan just därför låser människor med tvång, upplöses av paradoxen att man visar större känslokyla mot sina närmaste samtidigt som man är villig att hjälpa alla människor, oavsett släktband. [5] Klanen upplöses av välgörenhet. Om en människa vet att hon kan få hjälp av andra än släktingarna kan hon kosta på sig att göra sig fri. Om människor vet att det finns andra som hjälper de närmaste kan de bryta sig loss från ansvar. Detta illustreras väl av Nima Dervish och Emre Güngör i boken Varför mördar man sin dotter? (2009) där de nämner att klanledarnas makt undergrävs i irakiska Kurdistan tack vare regeringens välfärdspolitik.

När svenskt polisväsende inte förmår lösa hedersmord och hantera klanfejder sker en återgång till klanens sedvanerätt. Varje samhälle har någon form av rättsväsende. Vissa förlitar sig på polisen, andra på bröder och kusiner, när rätt ska skipas.

Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama har pekat på katolska kyrkans betydelse för att undergräva klanstrukturer genom förändrade arvslagar, genom kyrkans krav på celibat, vilket innebar att prästämbeten aldrig kunde gå i arv och genom kyrkans stora jordinnehav, som gjorde att de utan hänsyn till klanstrukturer kunde arrendera ut byarnas mark till främmade bönder. Att rättsväsendet garanterades genom kungamakten gjorde att klanernas roll i rättsskipningen försvann. [6]

Bit för bit infördes dessa regler i Sverige. År 1248 gästades Sverige av kardinalen Vilhelm av Sabina som vid ett möte i Skänninge förmådde landet att införa påvens påbud om prästerligt celibat. Allt fler lagar infördes för hela riket, de så kallade Edsöreslagarna. Birger jarl införde fridslagar och regeln att en syster ärver hälften så mycket som sin bror, vilket var en förbättring av den gamla regeln formulerad i Östgötalagen: ”Gånge hatt till och huva från”. Alsnö stadga omkring år 1280 och Frihetsbrevet av år 1319 fastställde en begränsad kungamakt. Magnus Erikssons landslag från 1300-talets mitt delade makten mellan skilda institutioner, som kyrkan, rättsväsendet och kungamakten.

Som en sista rest från klanernas tid finns det fortfarande på sina håll i Sverige släktgårdar som ärvts från generation till generation utan försäljning. I Norge är ”odelsloven” fortfarande i bruk, en lag som garanterar ”odelsgutten” vissa rättigheter. I Sverige lever ordet ”odalman” ännu kvar – även om det inte längre används i juridiska sammanhang – som en sista rest av klanmakt.

När svenskt polisväsende inte förmår lösa hedersmord och hantera klanfejder sker en återgång till klanens sedvanerätt. Varje samhälle har någon form av rättsväsende. Vissa förlitar sig på polisen, andra på bröder och kusiner, när rätt ska skipas. Den som är van att lita till kusinerna ändrar inte inställning förrän polisen visat att de är att lita på. Om det svenska rättsväsendet aktivt arbetar på att bekämpa våld i förorter, vare sig vi talar om stenkastning mot utryckningsfordon, hedersmord, vendettor eller moralpolis, kan ett förtroende för svenskt rättsväsende upprättas. Det är livsviktigt för tilliten till det svenska våldsmonopolet och ger indirekt en inträdesbiljett till det svenska samhället. Ett system måste ersättas med ett annat. Det sker inte över en natt, men bevisen för att det svenska samhället är att lita på är nödvändiga.

Ingripanden som gjorts mot klanfejderna, vendettorna och den organiserade brottsligheten i Biskopsgården i Göteborg har lett till att en stor del av stadsdelens kriminella nu sitter i fängelse. Det har, enligt ett reportage i SVT i år, lett till att stadsdelen räknas som tryggare än på länge och invånarna ser ljust på framtiden. [7]

Dan Korn är författare och folklivsforskare.

 

Noter

[1] M. Kurkiala, I varje trumslag jordens puls: Om vår tids rädsla för skillnader (Ordfront 2005).

[2] A. E. Lilliestierna, En åttiårings minnen: Anteckningar (Wenersborgs-Postens bolags tryckeri 1874).

[3] M. S. Weiner, The rule of the clan: what an ancient form of social organization reveals about the future of individual freedom (Farrar, Straus and Giroux 2013).

[4] G. E. Klemming, Gamla eller Eriks-Krönikan: Folkungarnes brödrastrider med en kort öfversigt af närmast föregående tid 1229-1319: Efter handskrifter utgifven (P A Norstedt & söner 1865).

[5] P. Dumouchel, The barren sacrifice: an essay on political violence. Translated by Mary Baker (Michigan State University Press 2015).

[6] F. Fukuyama, The origins of political order: from prehuman times to the French revolution. First paperback edition (Profile Books 2012).

[7] SVT Väst den 29 maj 2017.